Har under senaste tiden slitit lite med smärtor och en oro, och framförallt en frustration över att inte fungera "normalt", detta gör att psyket tar lite stryk. Men istället för att låta den inre frustrationen segra så tänkte jag att jag delar med mej av mina känslor. Och på så sätt bearbetar lite, vill poängtera att jag är inte ute efter sympati eller medlidande. Utan jag hoppas att kunna delge vad jag går igenom på ett klarsynt sätt. Vill på inget sätt skuldbelägga eller anklaga någon.
Nåja nu börjar vi berättelsen.
Vi hade bokat hotell från den 7-9 juli, och vi räknade med att starta hemifrån vid 12. Men innan vi skulle åka hade vi ett telefonmöte med goa vänner där vi gemensamt skulle boka in våra livs största äventyr. Efter att det var bokat och vi var super glada över att det äntligen skulle bli av, var det dags att hoppa in i mc kläderna. Och som alla vet var det oerhört varmt, men vi gav inte vika för värmen utan fick på oss våra skinnkläder.
Hundarna var rastade så att de skulle klara sig tills dess sonen kom hem från jobb, samt att vi även engagerat en granne som skulle hjälpa till.
Nu äntligen skulle vi åka...
Var så varmt att jag fällde inte ner visiret förrän vi närmade oss vår lilla ICA butik (ca 2 km från hemmet), och jag vet att jag tänkte att oj vad många som handlar idag. Här saktar vi ner till 40 ( är 70) då det ibland händer att bilar kör rakt ut.
Registrar en mörk bil som är på väg ut från parkeringen, ser också att den uppfattat att vi kommer, upptäcker även en bil på väg söderifrån, ser att den minskar farten antagligen för att den håller koll på den bilen som är på väg från parkeringen. Sedan ökar den mötande bilen farten och gör vänstersväng, han hade inte sett oss, och då fanns det inget att göra vi körde rakt in i sidan på bilen.
Vet att jag tänkte fan fan detta går inte, och jag har inte tid med detta, hoppas inte cykeln blir skadad.
Jag blundar instinktivt, känner hur jag flyger av mc'n och hur jag landar på asfalten allt går i slowmotion. Känner hur jag rullar runt innan det tar stopp och huvudet slår emot asfalten.
Tänker att jag måste försöka resa på mej, men det gick inte då min vänstra sida smärtar oerhört, börjar röra mina fingrar och fötter för att säkerställa att inte ryggen tagit skada. Ja det går fint...
Kommer fram människor och jag vet att jag skriker att de inte skall röra mej, varför jag skriker är för att jag har hörlurar med ljudbok i öronen, Ber en dam att dra ut ena luren, vilket hon snällt nog gjorde. Jag vet att jag också skriker att jag har antagligen krossat axeln samt fått muskelskada på halsens framsida. Den slutsatsen tog jag pga att jag inte kunde röra vänster arm. Nåja lite fel hade jag ;)
När jag väl fick ut en av lurarna hörde jag JE jag såg honom inte men hörde att han inte mådde så bra, som tur var satt en granne och pratade lugnande med honom. Han upprepade sig flera gånger frågade vem hon var osv. Efter en stund kom räddningstjänsten, jag vet att jag dirigerade dem omgående till JE då jag förstod att han fått en kraftig smäll i huvudet, förklarade även myndigt att det inte var någon fara med mej utan att jag endast hade skada på axel och muskel på framsida av hals. Har inget tidsperspektiv men vet att jag tyckte det tog lång tid innan ambulans var på plats.
Tre ambulanser och helikopter kom till olycksplatsen, samma här förklarade att de behövde se till JE då han var förvirrad. Kom dock personal fram till mej för att kolla läget, men jag var ju så övertygad om mina skador att jag avfärdade mer eller mindre andra trauman. De började kolla igenom mej, och vill börja klippa mina kläder och de fick minsann svar på tal, här skulle inga kläder klippas, de försökte förklara att jag får tillbaka på försäkringen, men det spelar ingen roll sa jag. Ge mej morfin så skall jag dansa balett för er fick dom som svar. Nåja de fick tillslut klippa sönder mina kläder, och jag blev även snabbsövd på plats för att de skulle kunna lägga mej på en spineboard. Det var super jobbigt för under den stunden tappade jag kontrollen, och då kom tårarna, vet att jag frågade om de sprutat mej full av sentimental vatten. Efter mycket om och men fick de till slut in mej i ambulansen, och jag vet att det enda jag frågade om var hur det gick med JE hela vägen till Karlstad.
Väl på sjukhuset och in i undersökningsrummet, var super gullig personal som tyvärr fick lite oförtjänt skäll, här skulle inte göras nått förrän jag fått besked över hur det var med JE, Och när jag väl sätter den sidan till är jag obeveklig. Så där låg jag tills JE läkare kom in och berättade om hans skador, då först fick som börja ta sig an mej. Mer kläder klipptes sönder och läkaren slet verkligen med att kunna undersöka mej då min vänstra sida gjorde väldigt ont. Han kom tillslut fram till att om jag skulle kunna göra en CT/DT scan var de tvungna att gipsa min arm. Sköterskan gjorda allt för att sätta in kanyl på min högra sida, och bad om ursäkt flera gånger då hon fick sticka x antal gånger, Sa till henne att det går så bra så, sedan vänder jag mej mot läkaren som slet med att försöka krångla på mej gips - Men dej vill jag inte va vän med på facebook. De lyckades till slut få i mej såpass mycket morfin att det gick att utföra scanning.
Kan säga att min egna satta diagnos var fel, jag hade fått ett multitrauma. Där jag hade brott på 2 ställen i nyckelben, En överarmsfraktur, en skada i armbågen samt 3 brott på radius med krosskada.
Med andra ord min muskelskada på framsida hals var nyckelben och min krossade axel var överarmbrott. Jag hade även en enorm hematom på hela överkroppen, samt en enorm svullnad på högra handen med hematom. Blev inskriven på ortopeden, i väntan på operation.
Dagen efter den 8/7 blev jag opererad, de satte in en platta i underarmen mot handleden och en platta i överarmen, nyckelbenet kunde de inte göra något med då ena brottet låg mot kapillärer och nerver, Så det skulle självläka efter 4-5 veckor, Kan säga att det har inte läkt har numera ett nyckelben som jag kan vifta med.
Dagen efter operationen, grät jag mej hem, ville inte stanna en minut till på sjukhuset. Sagt och gjort blev hemfärd, vad jag inte anade var i vilket dåligt skick jag faktiskt var i. Men men jag är inte jag utan anledning. Fick även oerhörd backup av familj och vänner, men mycket är ett töcken. Vet att jag kort efter min hemkomst tog en promenad genom byn ca 3 km. Hade fått med mej olika rörelser jag skulle utföra vilket jag också gjorde. Jag gick mycket uppe i hägnet med hundarna, gick o gick vaggade mej fram kanske, var nog inte den vackraste synen.
Skrämde även slag på våra vänner då jag ofta tog tupplur på dagen, och kom upp och min väninna ropar VAD har du gjort!!! VA inget, du har blod överallt. Var inte så farligt, mitt överarmsbandage läkte ut en blodansamling, tejpade och övertygade alla om att det är ingen fara vi fixar detta i morgon.
Vilket vi också gjorde, vårdcentralen lade om förbandet.
Snart hade det gått 2 veckor och jag skulle bli av med gips och klamrar, och få en otros utprovad av arbetsterapin. Så skönt att bli av med det klumpiga gipset.
Börjar med sjukgymnastik, och har satt mitt mål, skall vara tillbaka i jobb i december. Då jag innan olyckan sökte ett jobb. Som jag även landade till trots att jag var sjukskriven, Det var en oerhörd glädje och lättnad för att då har något att se framemot och jobba för.
Jag kämpar på med mina övningar och försöker även kondisträna med lite PW och jogg. Men blir inte klok på min kropp då den motarbetar mej, måste prioritera vill mycket men kropp och psyke sätter stopp.
Har gått en tid och i oktober är jag övertygad om att något är fel, Tar upp det med sjukgymnasten att något inte stämmer, har telefonkontakt med läkaren och jag påtalar problemen. Han bokar då in mej för nytt möte. Här konstateras att jag fått komplikation i axeln en sk. frozen shoulder, min sjukskrivning förlängs till ut i januari. Påtalar också att min överarm inte känns bra, blir bokad på röntgen som visar att allt är ok, Men för att vi inte skall missa något så bokas även en DT/CT scan in. Och nu är i vi dags datum, min överarmsfraktur har inte läkt den ligger på plats tack vara plattan men det har inte bildats någon återväxt av ben, vilket innebär att jag har en brottyta på 4-6 mm öppen i armen. Skall nu på torsdag till ortopeden för att hämta en en ultraljudsmaskin som jag skall behandla överarmen med i 20 minuter dagligen för att stimulera återväxt av callus dvs ben.
Vill påtala om att även om jag har en platta så är smärtan ganska jobbig, och då har jag en mycket hög smärttröskel, sömnen blir påverkad, för att inte tala om orken. Om jag skall likna smärtan med något tänk att du får kramp i en vadmuskel, och så gångar du det med 100, då kanske du får en aning om hur min arm känns. Och så kan du lägga på en stelhet som gör att du inte kan sträcka ut muskeln, min axelled sitter fast, den tar ca 1 år innan den läkt ut.
Så är mina dagar, smärtfyllda och rörelseinskränkta, min kropp snedbelastas då min högra sida måste ta allt, vilket börjar kännas i rygg nacke. Men jag lever och har så mycket positivt runt mej, samtidigt som jag har dåligt samvete över att inte hinna med mina hundar eller att jag inte klarar av vanligt hushållsarbete, eller har energi över till andra utan måste vara egoist och göra det jag kan för att sedan avskärma mej. Jag vill säga att jag inte på något sätt vill vara otrevlig, men min energi räcker bara inte till.
Det enda jag nu önskar är att den behandling jag nu skall börja ger resultat, om den inte gör det blir det på nytt en operation. Och det vill varken jag eller läkaren då det redan pågår en inflammation som kan förvärras om jag måste öppnas upp. Detta är inget som syns på utsidan, men min insida lever ett eget liv.
Håll tummarna och skänk en tanke till alla människor som lider av något som inte syns på utsidan, för du eller jag vet inte vad som pågår inom en människa med smärtor.
Kram på er alla.
Ps denna blogg kommer att återupptas längre fram. då med förhoppningsvis en härlig positiv reseskildring Ds
