Virrpannan är vilse...

Tur att jag är begåvad med förmågan att skratta åt mej själv... Men har nu i en halvtimmes tid vankat fram och tillbaka i sökandet av en hund. Visste att efter prommis tog jag in henne och av med reflexväst, sedan är hon spårlöst borta.

Jag ropar kollar om jag stängt in henne någonstans, är ute och blåser i pipan. Sjutton också att jag tog av västen :(

De andra springer runt mina ben och är även de oroliga av mitt vankande och lockande. Försöker och gå igenom hela sessionen från det att vi kom in, ser att hon lägger sig på mattan i hallen men börjar nu betvivla att jag stängde dörren. Attans också att jag tog av västen...tänk om hon springer ut på vägen.

Ut och visslar och tjoar igen, ingenting... Går upp på övervåningen för att plocka lite tvätt. . . . . . . . 

VEM LIGGER I SOLARIET???? Jo EYA som jag senaste halvtimmen tjoat, hojjat och visslat efter.

Lite skamsen såg hon allt ut när jag ertappade henne, rackarns hund ;)

Sånt är livet. Men det värsta är att jag faktiskt började tvivla på mej själv såpass att jag lyckades övertyga mej om att hon var ute. 

Läste för flera år sedan att nikotinet i ciggaretter bromsar demens, jämt nu borde jag börja röka igen. (skojar bara tänker inte bli en stinkande slav igen, hellre då lite charmigt glömsk) 

Så där då har jag bjudit er på lite förnedrings prorsus :)

Ha nu en fin kväll, bjuder på låt.