Varför?

Ibland kan jag inte sluta att förvånas, över hur långt vissa människor kan gå för att framhäva sig själva. Jag blir också lite upprörd över det faktum att många verkar blunda inför problemen, och vänder kappan åt det håll som känns bekvämast. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt när människor är tvugna att ge upp för att de inte orkar mer påhopp och negativitet. Vad beror sådant beteende på? Missundsamhet? Avundsjuka? Eller rent av ondska? Jag personligen har svårt att tro att människor är onda, utan jag vill tro att de inte mår så gott med sig själva. Och för att känna sig lite bättre tar man ut sin frustration på andra. Super tråkigt för de som blir drabbade, men värst för den som måste leva med sig själv i ett sånt negativt mönster. Jag möter ofta människor som är både givare den som trycker ner och tagare de som mottar, jag själv har i olika skeden i mitt liv varit båda. Vilket de flesta av oss varit, men det är tragiskt när man ser att människor slutar sin personliga utveckling genom att inte våga utmana sitt inre för att bli så bra man kan.

Har nu på morgonen haft ett skönt möte med min sjukgymnast, han tycker att jag varit duktig. Men som han sa du är motiverad eftersom du vill orka med dina stora intressen, och närmare sanningen kan han inte komma :) Jag är också övertygad om att när mina spänningar släpper kommer jag bli längre, för när han trycker på ett ställe gjorde det ont på ett annat. När jag låg på britsen kom jag att tänka på hästar och deras diagonalhälta, han grejade vid höger skulderblad och jag fick ont vänster ländrygg.
Ja jag är nog en gammal märr som gått och sne belastat mej för länge :D Men tur att jag kommit så långt att jag tar emot en hjälpande hand när den sträcks ut!
Ha nu en upplyftande dag, bjuder på en låt som vanligt!