Som jag tidigare skrivit har jag förberett mej på detta, men när det kommer i klartext blir det helt plötsligt mycket jobbigare.
Har under dessa dagar funderat mycket, och kommit fram till att det enda jag kommer sakna av min anställning är det sociala. Och det är det samma jag förlorat sedan jag började min anställning, låter konstigt men jag skall förklara.
Jag bor där jag bor, jag har vänner utspritt överallt men inte där jag bor. Och när jag började för 10år sedan min anställning började helgarbetet, vilket ledde till att min tid för våra vänner inte räckte till för jag har gjort den prioriteringen att min lediga tid vill jag då ha med min familj. Vilket i slutändan lett till att mitt sociala nätverk blivit mindre genom åren, och tillslut är arbetet det som ger social tillfredseällelse.
Och när jag nu analyserar detta fenomen kommer jag fram till att, de människor som jag själv valt in i mitt liv har jag på ett eller annat sätt valt bort mot människor som jag blivit påtvingad att umgås med via mitt arbete.
Och ingen kan välja sina arbetskamrater, och hur många av dem skulle man välja som sina närmaste vänner. Jag har under mina år träffat en person som jag kan kalla vän, hur många har jag förlorat, lika många som de genom arbetet jag aldrig vill träffa igen.
Med andra ord har jag genom åren i denna anställning förlorat mer än jag vunnit.
Sedan börjar den ekonomiska osäkerheten, ja jag kommer förlora inkomst genom att bli arbetslösMen om jag skulle vara ärlig så med den lön jag fått och med tanke på det arbete som jag gjort, går jag ändå ut som vinnare.
Med andra ord, har jag fått en möjlighet som är större än vad jag kunde hoppats på från början. För att kunna utveckla mej själv och öppna upp för nya möjligheter vilket jag inte tagit tag i om jag gått kvar i mitt arbete
Ha en glad farsdag söndag, bjuder på en bild av vackra Akira
..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar