Mina tankar går till de anhöriga, för både offer och förövare har föräldrar far-mor föräldrar. Som anhöriga till offret vill man ha rättvisa och att den skyldiga blir dömd, samtidigt har de säkert oerhörda känslor av maktlöshet, kränkning, hat, besvikelse, sorg, förakt, misstro, aggressivitet och rädslor men det värsta måste ändå vara VARFÖR?
Förövarens anhöriga brottas säkert med samma känslor och frågor, men en fundering som dyker upp hos mej är. Kärleken till sitt barn/barnbarn innebär den att vi inte vill/skall se sanningen? Skall kärleken till våra barn/barnbarn driva oss i förnekelse? Har kärleken till våra barn/barnbarn rätten att lägga skuld på någon annan? Är kärleken till våra barn/barnbarn så skör att vi inte vågar ifrågasätta rätt/fel? Hur långt kan kärleken till våra barn/barnbarn rättfärdiga ett brott? Gör kärleken till våra barn/barnbarn att vi blir blinda inför det faktum att de kan vara förövare? Vad är då kärlek till våra barn/barnbarn?
Jag brukar normalt inte följa tragedier men Mats Alm´s historia kan jag inte låta bli, om denna man kommer att gå fri då har vi i Sverige infört ett godkännande av brott utförda av psykopater.
En annan sak som upprör, det är alla våldtäkter som görs, bara i den lilla ort som vi bor i sker det minst en i veckan. Vad har vi som föräldrar lärt våra barn? Nej betyder nja kanske ok. Jag anser/hävdar att om vi curlar med våra barn, kommer de inte respektera en motgång. Och skall det vara så jävla svårt att förstå att ett nej är ett NEJ!
Nu skall jag ta en promenad, blir lite irriterad av att människor inte kan hysa respekt för varandra.
Ha en respektfull tisdag, bjuder på ett citat av Lise Östergaard " Vi får inte förslappas i vår vrede över övergrepp. Vi måste bevara vredens nådegåva."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar